I konsumententreprenader är det inte benämningen totalentreprenad som avgör ansvarsfördelningen, utan hur avtalet är utformat. Ansvar uppstår, förändras och begränsas genom avtalsmekanismer – särskilt när projektets omfattning ändras under arbetets gång. För att förstå ansvar i praktiken måste man därför förstå hur avtalet fungerar och hur ändringar hanteras.
Ett vanligt antagande är att ansvar automatiskt följer av entreprenadformen. I verkligheten är det alltid avtalet som styr. Även i projekt som benämns som totalentreprenad kan ansvaret vara begränsat till vissa delar, beroende på hur omfattning, tillhandahållanden och gränsdragningar är formulerade.
I konsumentprojekt blir detta särskilt tydligt eftersom beställaren ofta tillhandahåller handlingar, fattar beslut under projektets gång och påverkar förutsättningarna för entreprenaden.
I praktiken förändras ansvar ofta genom ÄTA, det vill säga ändringsarbeten, tilläggsarbeten och avgående arbeten. ÄTA är inte ett undantag från avtalet, utan en del av det. Varje ÄTA innebär att entreprenadens omfattning justeras och därmed också ansvar, risk och ersättning.
Ändringar kan uppstå av många skäl, exempelvis nya önskemål från beställaren, tekniska förutsättningar som upptäcks under arbetets gång eller behov av anpassningar till myndighetskrav.
Vid totalentreprenad är ÄTA särskilt känsligt, eftersom entreprenören normalt bär ett samlat ansvar inom den avtalade omfattningen. När denna omfattning ändras genom ÄTA uppstår i praktiken ett nytt ansvarspaket.
Om ändringen inte är tydligt definierad riskerar det att uppstå oklarheter om vem som ansvarar för följdverkningar, samordning och funktion. Många tvister i konsumententreprenader kan härledas till otydligt hanterade ÄTA-arbeten.
I konsumententreprenader har entreprenören i regel bevisbördan för prisets skälighet och för vad som ingår i uppdraget. Vid ÄTA blir dokumentationen därför avgörande. Det måste vara tydligt vad som ändrats, varför ändringen gjorts och vilka konsekvenser den får för pris, tid och ansvar.
Högsta domstolen har i flera avgöranden visat att ändrings- och tilläggsarbeten ofta uppstår genom parternas faktiska agerande snarare än genom formella beslut. Instruktioner, godkännanden eller passivitet från beställaren kan i praktiken innebära att entreprenaden ändras, även om parterna inte uttryckligen benämnt åtgärden som ÄTA. Detta gör det särskilt viktigt att dokumentera ändringar löpande.
Om ändringar hanteras muntligt eller utan tydlig dokumentation ökar risken för tvist, särskilt när parterna i efterhand har olika uppfattningar om vad som faktiskt avtalats.
Vid småhusentreprenader enligt ABS 18 finns en mer strukturerad hantering av ändringar och ansvar. Detta skapar större förutsägbarhet för både beställare och entreprenör, även om ändringar fortfarande kräver tydlighet.
Vid projekt som omfattas av Hantverkarformuläret 17 saknas motsvarande struktur. Här blir avtalets formuleringar och den löpande dokumentationen ännu viktigare. ÄTA-hanteringen blir i praktiken mer beroende av parternas kommunikation och bevisning.
När ÄTA inte hanteras tydligt uppstår ofta problem såsom:
Dessa problem kan ofta undvikas genom att ändringar behandlas som en integrerad del av avtalet, snarare än som informella sidospår.
Ansvar i totalentreprenad regleras inte genom rubriker eller benämningar, utan genom avtalets innehåll och hur ändringar hanteras i praktiken. ÄTA är en central mekanism för ansvarsförskjutning och bör därför ges samma uppmärksamhet som den ursprungliga entreprenadens omfattning.